Kapitel 3
Jag stod lutad mot bilen och väntade på pappa som höll på att packa upp någon musikutrustning och massa sladdar som skulle användas. Det var dags för min allra första jobbdag. Jag tog några djupa andetag där jag stod och försökte koncentrera mig på att le och se glad ut, trots att jag bara ville dö av nervositet inombords.
Vi kom in till en sal som liknade en mysig samlingsplats. Här fanns bord och stolar, och i hörnet stod en halvsunkig soffgrupp med en TV framför. I andra hörnet stod ett bord serverat med massa fikabröd som man kunde ta om man ville. Cupcakes, chokladbollar, cheesecake, äppelpaj, hallonpaj, kaffe, te, saft och läsk. De hade allt man kunde önska sig, tänkte jag och log belåtet för mig själv.
Pappa bad mig att slå mig ned i soffgruppen och vänta medan han själv lämnade musikutrustingen vid stora scenen.
Jag satt där och blev med tiden allt mer nervös. Jag började diskret bita på naglarna. Det var en dålig vana som jag hade haft så länge jag kunde minnas. Egentligen fanns det inget att vara nervös för, men känslan av att inte ha en aning om vad som väntar är läskig och jag hade gett mig in på något som jag aldrig varit i närheten av. Ett riktigt arbete, med lön och allt.
Tiden gick, och jag började undra var pappa hade tagit vägen. Jag reste mig ur soffan och började gå sakta genom korridoren. Jag tänkte att jag i alla fall skulle se mig om och ta reda på hur stället såg ut. Jag gick med långsamma steg och kikade försiktigt in genom en dörröppning som stod på glent. Det verkade inte vara någon där. Jag puttade lätt till dörren med ena handen och den öppnades långsamt. Det tog inte många sekunder innan jag förstod att detta var stylist-logen. Det fanns klädhängare där det hängde olika utstyrelser och på golvet nedanför låg ett dussintal sneakers. Till vänster om dörren fanns en stor spegel med en ram av lampor. Precis som på film, tänkte jag och ställde mig framför den. Jag puffade till håret och drog upp en puderborste ur väskan.
Samtidigt som jag drog några borstningar över ansiktet hörde jag hur någon klev in i rummet och harklade sig. Jag vände mig hastigt om och mötte blicken av en ung man med ett gult måttband runt halsen. Han såg på mig med ett leende.
- Förlåt. Dörren var öppen, och jag... började jag, men avbröts av den unga mannens vänliga skratt.
- Jag antar att du är den nya tjejen? Min nya kollega? sa han och räckte sin hand mot mig.
- Jag heter Jack, och du? fortsatte han.
- Hej. Sophie, sa jag och skakade Jacks utsträckta hand.
Jag log med hela ansiktet samtidigt som jag skämdes litegrann. Jag kände igen den här mannen, men jag kom inte ihåg varifrån. Plötsligt utbrast Jack något som fick mig att minnas.
-Vänta, det är ju du! Den sjungande tjejen vid Starbucks! sa han och pekade på mig samtidigt som han flinade brett.
Jag kände hur blodet rusade upp och jag blev alldeles varm om ansiktet. Plötsligt mindes jag bilden av mannen med paraplyet och regnjackan, och för ett ögonblick ville jag sjunka genom golvet.
- Har du redan sett dig omkring och så? frågade han sedan och bytte samtalsämne.
Jag skakade på huvudet och berättade att jag bara hade varit i samlingssalen och här i stylistlogen.
- Kom så går vi och spanar in stora scenen, sa Jack och började gå genom korridoren med mig hack i häl.
Vi kom till ett rum som var högt i taket och det stod en hel del musikutrusting, några bord, ett gäng stolar och en papperskorg här. Jack förklarade att det här var “backstage”. Han pekade på det tjocka svarta skynket som delade av rummet och berättade att på andra sidan var förrummet till stora scenen. Där brukade bara dem som skulle upp på scenen vara.
Plötsligt ringde min mobil som låg i fickan, så jag ursäktade mig och svarade. Det var pappa som undrade vart jag hade tagit vägen.
- Jag är vid stora scenen tror jag... eller, bakom den. Jag är med Jack.
- Åh, så du har redan träffat Jack! Trevligt. Du befinner dig alltså i förberedelse-rummet? undrade pappa.
Dumt nog nickade till svar, trots att jag förstod att han inte kunde se det. Sedan tillade han:
- Jag kommer och möter upp dig gumman. Vänta där.
Sedan la han på.
Fem minuter senare stod Jack och pratade i telefon. Jag lyssnade inte på vad de talade om utan istället såg jag mig omkring. Taket var jättehögt, och svag musik hördes från andra sidan skynket. Jag lade märke till ett gäng affischer som hängde på väggen. Det var bilder på en massa olika kändisar, en del mer berömda än andra. Mina tankar avbröts när jag hörde röster närma sig från andra sidan skynket. Jag gick lite närmre för att höra vad de talade om, och plötsligt drogs skynket upp och in kom Justin Bieber tillsammans med hans livvakt Kenny som höll en vattenflaska i handen.
Jag spärrade upp ögonen och såg på Jack som log varmt åt mig. Sedan nickade han mot Justin och jag vände mig om igen. Justin hade fått syn på mig och log brett.
- Säg inte att du är den där nya stylisten!? utbrast han glatt.
Jag såg frågande på honom, men hann inte svara förrän Justin insåg att hans ord hade kommit ut lite fel och rättade snabbt till dem.
- Jag menar, jag förväntade mig någon äldre... Alltså, typ i Jacks ålder. Men det här är ju bättre! Vad heter du?
- Sophie.
Pappa kom in i rummet, från samma skynke som Justin och Kenny just hade kommit in ifrån.
- Tjena Justin. Hur är det? Det var ett tag sedan! sa pappa.
- Michael, hej! Det är bara bra. Hur är det själv? sa Justin.
- Jo, det är bra.
Justin och pappa gjorde ett slags handslag i form av en kram, likaså gjorde pappa och Kenny.
- Så ni har redan hälsat? frågade pappa.
- Va? sa Justin frågande och tittade på pappa.
- Du har väl hälsat på Sophie? Hon är min dotter, svarade pappa och lade armen om mina axlar.
- Justin, du måste gå och förbereda dig inför genrepet, påminde Kenny honom.
Justin log ursäktande.
- Jag måste gå nu, men vi ses, sa han och tittade på mig.
Jag nickade till svars.
- Är du sugen på något gumman? Ska vi gå till sällskapsrummet och ta en macka och lite te kanske?
- Gärna.
När vi kom in i sällskapsrummet blev jag faktiskt lite förvånad. Jag hade inte förväntat att mig ett rum i samma storlek som vår gamla matsal skulle vara ett sällskapsrum för ungefär 20 personer. Rummet var inrett i en ljus träfärg. Taket var högt och det ekade en aning.
Pappa gick direkt till vattenkokaren och satte på vatten till mitt te och hans kaffe. Jag fortsatte granska rummet. Längst in i rummet var det en liten scen. Jag undrade varför den var där.
- Pappa? Varför är det en scen där? frågade jag och pekade in mot rummet.
- Den används inte så ofta, men ibland när vi har företagsevenemang används den, och ibland till uppträdanden och förläsningar.
Jag nickade intresserat och fick syn på ett uppdukat bord som stod i rummet. Min mage kurrade till och pappa gjorde en gest mot bordet. Jag log stort mot honom och gick sedan fram till bordet och snodde åt mig en ljus fralla. Vi satte oss ner vid ett bord och åt i tystnad.
- Där är du ju! utbrast Jack som just hade kommit innanför dörren. Jag har letat efter dig. Jag tänkte att vi kunde gå igenom veckans schema tillsammans.
- Absolut. Jag ska bara ställa ner det här i diskmaskinen, sa jag och syftade på min tekopp.
Sedan följde jag Jack mot stylist-logen.
- Så, idag ska du utföra ditt första stylinguppdrag. Spännande, eller hur?! sa han med peppande.
Jag skrattade till nervöst, och insåg att det här kunde vara början på min karriär. Det skrämde mig en aning, vilket Jack måste ha uppfattat då hans skämtsamma uttryck plötsligt tonades och han blev allvarlig.
- Var inte orolig. Det kommer att gå alldeles utmärkt. Jag kommer vara med dig hela dagen, så ta det bara lugnt.
Jag log stelt.
- Och du, glöm inte bort att andas gumman.Djupa andetag! sa Jack menande med ett stort leende på läpparna.
Som svar skrattade jag lågt, glad över att Jack hade förmågan att lätta upp stämningen så som han gjorde. Jag förundrade Jack, han var verkligen en lätt person att vara med, vilket gjorde mig mindre nervös.
När vi kom in stylist-logen fick vi syn på Justin där han stod vid klädstängerna - utan tröja.
- Oj, förlåt! sa Jack oberört och fortsätte in i logen.
Jag tappade andan en sekund, men skärpte till mig lika snabbt. Sedan fortsatte jag in i logen, hack i häl med Jack, och tittade generat ner i golvet. Jag sneglade försiktigt på Justin och såg hur ett nöjt leende prydde hans ansikte.
Kapitel 2
När jag kom hem satt George och Matt och spelade TV-spel. Jag hälsade lite snabbt innan jag skyndade mig upp till mitt sovrum. Jag loggade in på datorn för att titta om jag hade fått några nya mail. Ett oläst meddelande från Richard Carlington. Jag hade ingen aning om vem den där Richard var, men jag öppnade mailet ändå.
"Hej Sophie!
Jag ser fram emot att träffa dig, och få lära känna dig nu när du börjar arbeta hos oss. Jag har talat med Michael Baker angående din anställning, och vi har tillsammans kommit fram till att det vore bra om du utförde några provdagar hos oss innan du börjar arbeta på riktigt. Du kommer att få träffa din arbetskollega, Jack Lewis, nu på tisdag och han kommer då att visa dig hur allt fungerar.
Om du har några frågor så tveka inte att kontakta mig.
MVH,
Richard Carlington"
Nu var det nära, redan imorgon skulle jag börja jobba. Jag sträckte mig efter en post it lapp och skrev ner Richards nummer. Jag gick ner till köket för att koka lite te. När jag kom ner dit, såg jag Emily sitta vid köksbordet och läsa en skvallerblaska. Jag satte på tevattnet och drog ut stolen bredvid Emily.
- Hej tjejen. Hur gick skolfotograferingen idag? frågade hon.
- Det gick väl bra, resultatet återstår dock att se...
- Du blir alltid bra på bilder, så jag är säker på att du blev det denna gång också, sa hon uppmuntrande.
Det är så lätt att prata med Emily, hon är alltid avslappnad och öppen vilket jag verkligen uppskattar. Emily hade blivit som en i familjen. Min bror George och Emily's förhållande hade blivit alltmer seriöst för fyra år sedan, men Emily hade blivit allt mer betydelsefull för vår familj redan under skillsmässan mellan mamma och pappa. Hon hade verkligen varit där för mig när jag inte hade någon annan att prata med. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan hennes stöd med tanke på att Matt och George inte visade någon som helst sorg eller besvikelse över skillsmässan. Mamma flyttade hastigt och pappa hanterade situationen genom att arbeta mer än vanligt. Han var nästan aldrig hemma under den perioden. Det var fem år sedan nu.
Jag hällde upp det kokande tevattnet och passade på att fråga om Emily också ville ha. Det ville hon. Som vanligt satt vi sedan tysta vid köksbordet utan att säga ett ord till varandra. Vi båda satt försjunkna i våra egna tankar. Jag lät tankar flyga iväg och nervositeten inför imorgon jagade upp mig. Det här var mitt första riktiga arbete. Herregud. Vad kunde jag egentligen? Jag hade inga erfarenheter. Jag visste ingenting om det seriösa arbetslivet. Jag sköt ifrån mig tanken om misslyckande, och tog yttligare en klunk av mitt te. Sedan gick jag ut, ut i regnet.
Jag gick längs trottoarkanten och började sjunga för mig själv. Regnet överröstade ljudet av min egen röst. Jag sjöng högre och kände mig obeskrivligt fri. Jag svängde runt hörnet vid Starbucks och stötte emot någons arm. Jag slutade sjunga tvärt.
- Förlåt, ursäktade jag mig hastigt.
Jag mötte blicken av ett par blåa ögon. Sedan ljudet av det försiktigt skratt.
- Fin sångröst du har där, sa rösten.
Jag spärrade upp ögonen och log skamset. Jag mumlade något ohörbart och skyndade mig vidare förbi personen. Mannen jag hade stött in i var i 20-25 års åldern, och såg rätt så bra ut faktiskt. Han hade ett dovt skratt som fortsatte till och med då jag blygt skyndade mig ifrån honom och den pinsamma situationen jag satt mig i. Tanken på att mannen hade haft ett paraply och regnjacka fick mig genast att börja frysa. Hela jag var genomblöt av regnet. Jag drog upp mobilen ur fickan och hoppades att den fortfarande fungerande. Jag hade tur. Jag skickade iväg ett sms till Miranda och frågade om hon hade lust att ses för kaffe och lite tjejsnack på "Pauls corner". Det tog inte lång tid innan min mobil plingade till igen.
"Du anar inte hur underbart det låter i mina öron just nu. Vi ses om 10!"
Jag var inte långt ifrån "Pauls corner" så om jag bara ökade takten lite så skulle jag nog vara där om 10 minuter, tänkte jag.
Mycket riktigt. Jag var framme före Miranda, och jag bestämde mig för att gå in och vänta. Jag tog ett bord och plötsligt stod Miranda vid ingången. Jag vinkade lite lamt och Miranda började gå emot mig.
- Herregud, så du ser ut! Vad har du gjort? utbrast hon.
Jag såg frågande på henne. Sedan insåg jag att jag nästan hade bildat en vattenpöl från mina droppande kläder. Mitt hår var platt av vattnet, och jag ville inte veta hur mitt smink såg ut vid det här laget.
- Det regnar, konstaterade jag ironiskt och nickade ut mot gatan som låg på andra sidan fönsterrutan. Miranda suckade och slog sig ner i stolen framför mig. Vi beställde varsin kaffe och bestämde oss för att dela på en muffin. Vi pratade inte om något särskillt, men mest om min morgondag.
Tiden rusade som vanligt iväg alldelles för fort och innan jag visste ordet av det fick jag en varm kram av Miranda som skulle börja bege sig hemmåt...
/Mina och Denise.
Kapitel 1
Vi satt vid köksbordet och bläddrade igenom ett gäng resekataloger som vi hade beställt hem från internet för några dagar sedan. Plötsligt hostar Miranda till, nära på att sätta kaffet i halsen, och utbrast.
Vi hade planerat den här resan sedan vi satt som fastklistrade framför barnprogrammet "Blue water high". Vi hade förälskat oss i surfarnas annorlunda, men dock så fina dialekt. Jag visste att Miranda alltid hade fascinerats av den australiensiska kusten, men till skillnad från henne så hade jag ett större intresse för kängururna, koalorna och alla deras andra djurarter. Någon stilig austalienare här och var skulle bara vara ett plus i kanten.
- Jag kanske ska börja jobba på pappas jobb, sa jag snabbt.
- Men, skulle det inte bli lite konstigtatt ha sin egen pappa som chef?
- Äsch, jag vet inte. Det är inget bestämt än sa jag och ryckte på axlarna.
Miranda vände blad i katalogen och fastnade med blicken på ett gäng surfarkillar som posade snyggt på en strand. Hon flämtade högt och såg sedan på mig igen.
- Du har tur du Sophie. Jag skulle inte direkt tacka nej till en pappa som arbetar inom musikbranchen med massa coola kändisar.
- De är väl precis som alla andra. Visst, de kan ju sin grej, men jag ser inte riktigt vad det är som är så fruktansvärt häftigt med de, sa jag och tog en klunk av mitt nybryggda kaffe.
EN VECKA SENARE
Jag satte ugnen på 175 grader och började skala potatisen. Jag hade gjort det här så många gånger förr att jag kunde receptet utantill. Jag dukade fram för fyra och tänkte tillbaka på tiden då vi var fem. Skillsmässan hade slagit mig hårt men det var länge sedan nu. Mamma var nyförlovad och hade flyttat tillbaka till hennes hemland Sverige.
Dörren öppnades hastigt och jag hörde snabba fotsteg som tydde på att pappa var stressad. Som vanligt. Jag visste att han älskade sitt jobb, men det vore skönt om han hade mer tid för familjen någon gång ibland.
- Hej hjärtat! Hur var din dag? Jag har lite nyheter, sa han samtidigt som han mailade någon. Antagligen jobbet. När jag inte svarade, lyfte han tillslut blicken och såg på mig.
- Jo, den var väl bra, som vanligt antar jag. Vad då för nyheter?
- Kommer du ihåg när jag berättade att vår stylist Tracy var gravid? Hon har i allafall sagt upp sig för att få mer tid till sin nya dotter. Så, det finns en ledig tjänst som stylist/assistent för dig. Jag vet att du inte har någon utbildning, men visst tycker du om styling och så? Jag har ju sett hur duktig du är.
- Ja, jag gillar styling. Men jag vet inte pappa, vad kommer jag att få göra om jag tackar ja till jobbet?
- Jo, ditt huvudämne, eller vad man ska kalla det, kommer att vara styling. Men du kommer också få assistera ibland. Vi säger att personen i fråga har glömt ett par skor på en fotografering, det kommer då vara ditt ansvar att hämta de. Du kommer även få gå igenom personen i frågas schema varje dag och hålla koll så att det följs.
Jag nickade till svars. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tyckte att det här jobbet lät toppen, men i bakhuvudet hörde jag Mirandas röst säga: "Kommer det inte kännas lite konstigt att ha sin egen pappa som chef?". Samtidigt oroade jag mig för att tvingas handskas med en divig kändis som rent ut sagt skulle vara en riktig "pain in the ass".
- Jag tar det, sa jag innan jag skulle hinna ändra mig.
Jag älskade styling. Det var min passion i livet. Det här jobbet skulle bara öppna dörrar för mig i min framtida karriär.
- Vad roligt Sophie! log pappa. Han gick fram till mig och pussade min hjässa. Du vet att jag älskar dig!?
- Jag älskar dig också pappa, sa jag uppriktigt.
Pappa tittade stressat på klockan och ursäktade sig från den mysiga familjemiddagen som vi hade planerat att ha. Innan jag hörde hur dörren stängdes, ropade jag till pappa.
- Du glömmer väl inte att vi ska fira George och Matt på fredag? Vi kanske kan äta på Rathbuns's? De fyller ju ändå 18 år, plus att de är nog ganska trötta på min hemlagade mat vid det här laget.
- Visst, visst mumlade han frånvarande och drog upp sin Blackberry ur fickan igen innan han stängde dörren efter sig och lämnade huset.
Efter middagen gick jag upp till mitt rum och öppnade garderobsdörren. Jag plockade fram ett par slitna vita shorts och hoppades att de skulle framhäva min solbränna imorgon då det var skolfotografering. Till det matchade jag en brun långärmad tröja och lite smycken.
Innan jag gick till badrummet för att borsta tänderna, packade jag ner mina skolböcker i min svarta handväska och satte mobilen på laddning. Jag ställde väckarklockan på sju och kom på att jag skulle möta Miranda klockan halv åtta imorgon bitti innan skolfotograferingen.
Det irriterande ljudet av min väckarklocka väckte mig som planerat klockan sju nästa morgon. Jag tassade upp och bländades starkt av ljuset som fyllt rummet. Jag suckade tungt och insåg att jag hade glömt dra ner rullgardinen kvällen innan. Mot min vilja, gick jag över det kalla golvet till badrummet och drog en borste genom mitt mörka hår. Jag hörde George och hans flickvän Emilys röster från nedre våningen, men utöver det var det ganska tyst i huset. Min mobil plingade till från mitt rum och jag tassade tillbaka för att läsa sms:et jag hade fått från Miranda.
"Ses vi vid hörnet om en kvart? Puss"
Jag slängde ett öga på klockan och knappade in ett svar.
"Skolfotograferingen börjar om 45. Breakfast on the go? :)"
Det tog inte lång tid innan mobilen plingade till igen.
"Jag köper med något från Starbucks. Ses snart!"
Tanken på att jag snart skulle träffa Miranda, gjorde mig plötsligt lite piggare. Jag slängde på mig kläderna jag hade lagt fram kvällen innan. Sedan vinkade jag hejdå till George och Emily som satt och åt frukost innan jag skyndade mig ut i solskenet.
Miranda stod lutad mot stenväggen vid hörnet av Starbucks när jag kom. Hennes ansikte sken upp när hon fick syn på mig.
- Shit, va snygg man var här då! sa hon och granskade min outfit samtidigt som hon krokade sin arm i min och vi skyndade oss över vägen mot skolbyggnaden.
Nu är första kapitlet ute! Vad tyckte ni? Kommentera!
/Mina och Denise.
Preview på "Dress to impress"
"Sophie Baker har precis fyllt 16 år. Äntligen har hon chansen att få ett jobb på hennes pappas berömda kändisföretag. Han hade lovat att fixa en plats åt henne tills hon hade fyllt 16 år. Det var den lägsta åldersgränsen på personal på företaget.
