whenlovehitsyou

Jag vaknade ur mina tankar av att klockan ringde ut. Den stod på tre. Äntligen var skolan slut. Jag tog mina böcker under armen och gick som vanligt till mitt skåp som låg på första våningen. 

När jag kom hem satt George och Matt och spelade TV-spel. Jag hälsade lite snabbt innan jag skyndade mig upp till mitt sovrum. Jag loggade in på datorn för att titta om jag hade fått några nya mail. Ett oläst meddelande från Richard Carlington. Jag hade ingen aning om vem den där Richard var, men jag öppnade mailet ändå. 

"Hej Sophie!

Jag ser fram emot att träffa dig, och få lära känna dig nu när du börjar arbeta hos oss. Jag har talat med Michael Baker angående din anställning, och vi har tillsammans kommit fram till att det vore bra om du utförde några provdagar hos oss innan du börjar arbeta på riktigt. Du kommer att få träffa din arbetskollega, Jack Lewis, nu på tisdag och han kommer då att visa dig hur allt fungerar.

Om du har några frågor så tveka inte att kontakta mig.
MVH,

Richard Carlington"

Nu var det nära, redan imorgon skulle jag börja jobba. Jag sträckte mig efter en post it lapp och skrev ner Richards nummer. Jag gick ner till köket för att koka lite te. När jag kom ner dit, såg jag Emily sitta vid köksbordet och läsa en skvallerblaska. Jag satte på tevattnet och drog ut stolen bredvid Emily. 
- Hej tjejen. Hur gick skolfotograferingen idag? frågade hon. 
- Det gick väl bra, resultatet återstår dock att se... 
- Du blir alltid bra på bilder, så jag är säker på att du blev det denna gång också, sa hon uppmuntrande. 
Det är så lätt att prata med Emily, hon är alltid avslappnad och öppen vilket jag verkligen uppskattar. Emily hade blivit som en i familjen. Min bror George och Emily's förhållande hade blivit alltmer seriöst för fyra år sedan, men Emily hade blivit allt mer betydelsefull för vår familj redan under skillsmässan mellan mamma och pappa. Hon hade verkligen varit där för mig när jag inte hade någon annan att prata med. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan hennes stöd med tanke på att Matt och George inte visade någon som helst sorg eller besvikelse över skillsmässan. Mamma flyttade hastigt och pappa hanterade situationen genom att arbeta mer än vanligt. Han var nästan aldrig hemma under den perioden. Det var fem år sedan nu. 
Jag hällde upp det kokande tevattnet och passade på att fråga om Emily också ville ha. Det ville hon. Som vanligt satt vi sedan tysta vid köksbordet utan att säga ett ord till varandra. Vi båda satt försjunkna i våra egna tankar. Jag lät tankar flyga iväg och nervositeten inför imorgon jagade upp mig. Det här var mitt första riktiga arbete. Herregud. Vad kunde jag egentligen? Jag hade inga erfarenheter. Jag visste ingenting om det seriösa arbetslivet. Jag sköt ifrån mig tanken om misslyckande, och tog yttligare en klunk av mitt te. Sedan gick jag ut, ut i regnet. 

Jag gick längs trottoarkanten och började sjunga för mig själv. Regnet överröstade ljudet av min egen röst. Jag sjöng högre och kände mig obeskrivligt fri. Jag svängde runt hörnet vid Starbucks och stötte emot någons arm. Jag slutade sjunga tvärt. 
- Förlåt, ursäktade jag mig hastigt. 
Jag mötte blicken av ett par blåa ögon. Sedan ljudet av det försiktigt skratt. 
- Fin sångröst du har där, sa rösten. 
Jag spärrade upp ögonen och log skamset. Jag mumlade något ohörbart och skyndade mig vidare förbi personen. Mannen jag hade stött in i var i 20-25 års åldern, och såg rätt så bra ut faktiskt. Han hade ett dovt skratt som fortsatte till och med då jag blygt skyndade mig ifrån honom och den pinsamma situationen jag satt mig i. Tanken på att mannen hade haft ett paraply och regnjacka fick mig genast att börja frysa. Hela jag var genomblöt av regnet. Jag drog upp mobilen ur fickan och hoppades att den fortfarande fungerande. Jag hade tur. Jag skickade iväg ett sms till Miranda och frågade om hon hade lust att ses för kaffe och lite tjejsnack på "Pauls corner". Det tog inte lång tid innan min mobil plingade till igen. 

"Du anar inte hur underbart det låter i mina öron just nu. Vi ses om 10!"

Jag var inte långt ifrån "Pauls corner" så om jag bara ökade takten lite så skulle jag nog vara där om 10 minuter, tänkte jag. 


Mycket riktigt. Jag var framme före Miranda, och jag bestämde mig för att gå in och vänta. Jag tog ett bord och plötsligt stod Miranda vid ingången. Jag vinkade lite lamt och Miranda började gå emot mig. 
- Herregud, så du ser ut! Vad har du gjort? utbrast hon.
Jag såg frågande på henne. Sedan insåg jag att jag nästan hade bildat en vattenpöl från mina droppande kläder. Mitt hår var platt av vattnet, och jag ville inte veta hur mitt smink såg ut vid det här laget. 
- Det regnar, konstaterade jag ironiskt och nickade ut mot gatan som låg på andra sidan fönsterrutan. Miranda suckade och slog sig ner i stolen framför mig. Vi beställde varsin kaffe och bestämde oss för att dela på en muffin. Vi pratade inte om något särskillt, men mest om min morgondag.
Tiden rusade som vanligt iväg alldelles för fort och innan jag visste ordet av det fick jag en varm kram av Miranda som skulle börja bege sig hemmåt...