Kapitel 4
Jag hukade mig ner och rotade bland några skokartonger. Jag letade fram rätt storlek och vände mig om för att hålla upp de för Justin. Han stod bortvänd från mig och höll själv i ett par sneakers som vi hade tittat på tidigare.
- Justin, de här då? frågade jag osäkert.
Han vände sig om och kom fram till mig. Han hukade sig ner bredvid mig för att titta närmare på skorna. Sedan såg han på mig och log.
- Perfekt.
“Justin, what do you think about these?”
När vi hade betalat för skorna åkte vi med Kenny till McDonald’s Drive-in och beställde mat. Medan Kenny gick in på närmsta Supermarket för att handla vattenflaskor, halstabletter och annat som kunde behövas satt jag och Justin kvar i bilen för att äta vår mat.
- Jaha så, du är en sån... sa Justin misstänksamt och bröt tystnaden.
- Va? Vad menar du? svarade jag och såg frågande på honom.
- Chicken nuggets! Varför inte hamburgare? sa han och pekade på min mat som jag höll i handen, samtidigt som han flinade vänligt.
Jag slängde en undrade blick på den lilla kartongen jag höll i famnen. Sedan suckade jag och himlade med ögonen skämtsamt.
- Jag har faktiskt aldrig beställt en hamburgare från McDonald’s, sa jag uppriktigt.
Justin såg på mig med uppspärrade ögon.
- Skojar du med mig?!
Jag skakade på huvudet med ett leende på läpparna och vi lämnade samtalsämnet.
- Förresten, går inte du i skolan? frågade Justin efter ett tag.
- Jo, det är klart. Men jag vill tjäna lite extra så jag klämmer in mina arbetstider mellan skola och fritid, förklarade jag kort.
- Det måste vara ganska stressigt, men starkt av dig såklart. Sparar du till något speciellt?
- Ja, jo... Det gör jag väl. Jag vill åka till Australien med min vän Miranda, så vi sparar tillsammans kan man säga.
Justin nickade förståeligt och berättade om när han själv var i Australien på världsturné. Det slog mig då att Justin inte var som alla andra. Han var världsberömd och skulle troligtvis inte kunna gå in i en vanlig matbutik utan att göra stor uppståndelse efter sig. Justin fortsatte att berätta om ett minne han hade då han hade fått chansen att träffa koalor och kängururs i Australien.
- Vänta en sekund, sa han snabbt och höll upp handen som en gest att behålla stämningen.
Han drog förskitigt upp mobilen ur fickan. Det tog inte många sekunder innan han hade hittat vad han letat efter. Framför mig höll Justin upp mobilen som visade en bild från resan.
It hit me, Justin wasn’t like everybody else.
- Ska du ha en coca cola? frågade jag och kände själv hur törstig jag var.
- Ja tack, gärna, svarade han artigt.
Jag knäppte loss säkerhetsbältet och sträckte mig fram efter två coca cola burkar som stod i framsätet. Sedan vände jag mig om och sträckte den ena burken till Justin medan jag försiktigt satte mig ned igen. Justins ansiktsuttryck hade förändrats och av någon anledning såg han ovanligt stel ut.
- Vad är det? frågade jag oroligt samtidigt som jag knäppte fast säkerhetsbältet igen.
- Ingenting, sa han utan att titta upp från mobilen.
- Justin, sa jag menande. Jag ser ju att det är någonting.
- Nej, det är inget. Släpp det bara, sa han och tittade långsamt upp på mig med ett stelt leende.
Han försökte dölja något, och även om han försökte vara diskret med det, kunde han inte lura mig. Mitt leende försvann och bilen fylldes av en pinsamt tystnad. Jag harklade mig tyst och vred besvärat på mig. Sedan vände jag ansiktet mot fönsterrutan och tittade med tom blick ut på allt som rörde sig. Efter en stund av tystnad kom äntligen Kenny tillbaka och vi körde sakta ut från parkeringen.
Justins perspektiv
Jag höll upp mobilen och visade Sophie bilden på mig från när jag hade varit i Australien.
- Gud vad söt, sa hon och granskade bilden.
Ett stort nöjt leende bildades på mina läppar. Även om jag visste att hon syftade på koalan, kändes det som om jag hade fått en komplimang. Hennes blick var fäst på mig, men jag försökte så diskret som möjligt att inte verka allt för uppmärksam över hennes närvaro.
- Ska du ha en coca cola? frågade hon glatt.
- Ja tack, gärna, svarade jag artigt.
Hon knäppte upp säkerhetsbältet och sträckte sig fram efter två coca cola burkar åt oss. Min blick fastnade på en punkt där den inte borde vara. Hennes rumpa. Visst, det är normalt för killar i min ålder att kolla in attraktiva tjejers rumpor, men att jag satt och spanade in min arbetskollegas rumpa...
“Nej, Justin. Inte lämpligt. Inte lämpligt alls.” tänkte jag och låste upp mobilen och läste ett gäng gamla sms. Hon gav mig en coca cola burk och satte sig sedan ner igen.
- Vad är det? frågade hon oroligt medan hon knäppte fast säkerhetsbältet igen.
Jag stelnade till. Jag hade hoppats på att hon inte skulle ha märkt någonting.
- Ingenting, sa jag utan att släppa blicken från mobilen.
Jag hoppades att det inte skulle komma fler frågor som jag var tvungen att svara på. Hur skulle jag förklara att jag tyckte hon såg bra ut, utan att verka oprofessionell?
- Justin, sa hon menande.
Fan. Det där tonläget kände jag mycket väl igen. Medlidande, och kanske en gnutta förståelse. Fan igen. Sluta tänk så jävla mycket Justin!
- Jag ser ju att det är någonting, fortsatte hon sedan med mjuk röst.
Jag höjde blicken och såg rakt in i hennes bruna ögon. Hennes ansikte utstrålade vänlighet och jag gav henne ett stelt leende i hopp om att hon skulle släppa tanken på att det var något som hade hänt.
- Nej, det är inget. Släpp det bara, sa jag lugnt.
Jag såg på henne att hon inte hade släppt det ännu, men hon sa i alla fall inget mer om det. Jag kunde pusta ut. Egentligen ville jag prata med henne, men just då kom jag inte på något att säga. En pinsam tystnad uppstod mellan oss, och jag hoppades att Kenny skulle komma tillbaka från affären snart. Jag hatade pinsamma tystnader. Det värsta av allt var att jag alltid brukade hittade ett samtalsämne för att lätta upp stämningen, men inte nu. Även om tiden verkade stå still och tystaden bara blev jobbigare och jobbigare så gillade jag tanken på att vara här, ensam med någon som jag visste att jag skulle spendera mycket tid tillsammans med i framtiden.
Sophies perspektiv
Jag tittade genom alla framställda utstyrslar igen för att vara säker på att jag hade valt rätt. Jag var lite nervös för vad Justin skulle tycka om mitt val av kläder. Han satt just nu på möte och diskuterade hans nästa steg i karriären, men han skulle vara tillbaka till logen vilken sekund som helst. Jag tog en klunk av vattnet i vattenflaskan som jag hade fått av Jack och slängde en blick i spegeln. Mina nya jeans satt som smäcken över låren, och jag log nöjt för mig själv. Det var inte ofta jag studerade hur jag såg ut, och ännu mer sällan hur bra jag tyckte jag såg ut, men i dag hade jag självförtroendet på topp. Jag kände mig vacker, och det var inte ofta den känslan fanns där. Plötsligt öppnades dörren till logen och avbröt mina tankar.
- Sophie, hej.
Det var Justin. Mötet hade avslutas och han såg ganska utmattad ut om jag får säga det själv. Han gick med långsamma steg längre in i logen, passerade mig och gav mig ett leende i samma veva, innan han slängde sig på soffan med en djup suck.
He looked exhausted.
- Tuff dag? frågade jag försiktigt.
- Tufft år, sa han med stänga ögon men med humor i rösten.
Jag övervägde om jag skulle våga sätta mig bredvid Justin i soffan, men kom snabbt fram till att det kunde verka oprofessionellt. Dessutom hade vi inte den relationen till varandra än så det skulle kanske verka lite konstigt om jag satte mig där. I stället gick jag närmare och räckte honom vattenflaskan.
- Vill du ha? frågade jag.
Justin tittade upp på mig, och nickade till svars.
- Tack Sophie, sa han och tog en klunk.
Sedan klunkade han hela flaskan medan jag stod och tittade på. När han var klar log han brett och gav tillbaka flaskan till mig. Jag såg på honom med uppspärrade ögon. Jag fnissade fascinerat och slängde sedan flaskan i en av papperskorgarna som stod bredvid soffan.
- Jag borde börja förbereda mig inför intervjun, konstaterade Justin efter ett tag och satte sig upp. Han reste sig och gick fram till klädstången och tittade igenom uppsättningarna som jag hade tagit fram. Jag granskade varje blick och rörelse, i hopp om att han inte skulle hata mina klädval. Hans ansiktsuttryck visade ingenting speciellt och jag kom på mig själv med att bita på naglarna. Det var en dålig vana som alltid uppkom då jag blev nervös eller osäker.
- Jag vet inte riktigt om det är din stil... Du behöver inte gilla det... Jag kan fixa något annat om du... Eller... Andra färger kanske..?
Jag ångrade genast att jag hade öppnat munnen när jag märkte hur jag stammade fram orden, och för att göra situationen värre, så var jag nog inte den enda som märkte att jag var nervös.
- Nej nej, jag gillar det. Speciellt den här, sa Justin och höll upp en blåröd rutig skjorta.
- Eller vad tycker du Miss Stylist? frågade han och log charmigt.
- Utmärkt herrn, sa jag humoristiskt och vi både skrattade.
