whenlovehitsyou

Jag hukade mig ner och rotade bland några skokartonger. Jag letade fram rätt storlek och vände mig om för att hålla upp de för Justin. Han stod bortvänd från mig och höll själv i ett par sneakers som vi hade tittat på tidigare.

- Justin, de här då? frågade jag osäkert.

Han vände sig om och kom fram till mig. Han hukade sig ner bredvid mig för att titta närmare på skorna. Sedan såg han på mig och log.

- Perfekt.

 

“Justin, what do you think about these?”

När vi hade betalat för skorna åkte vi med Kenny till McDonald’s Drive-in och beställde mat. Medan Kenny gick in på närmsta Supermarket för att handla vattenflaskor, halstabletter och annat som kunde behövas satt jag och Justin kvar i bilen för att äta vår mat.

- Jaha så, du är en sån... sa Justin misstänksamt och bröt tystnaden.

- Va? Vad menar du? svarade jag och såg frågande på honom.

- Chicken nuggets! Varför inte hamburgare? sa han och pekade på min mat som jag höll i handen, samtidigt som han flinade vänligt.

Jag slängde en undrade blick på den lilla kartongen jag höll i famnen. Sedan suckade jag och himlade med ögonen skämtsamt.

- Jag har faktiskt aldrig beställt en hamburgare från McDonald’s, sa jag uppriktigt.

Justin såg på mig med uppspärrade ögon.

- Skojar du med mig?!

Jag skakade på huvudet med ett leende på läpparna och vi lämnade samtalsämnet.

- Förresten, går inte du i skolan? frågade Justin efter ett tag.

- Jo, det är klart. Men jag vill tjäna lite extra så jag klämmer in mina arbetstider mellan skola och fritid, förklarade jag kort.

- Det måste vara ganska stressigt, men starkt av dig såklart. Sparar du till något speciellt?

- Ja, jo... Det gör jag väl. Jag vill åka till Australien med min vän Miranda, så vi sparar tillsammans kan man säga.

Justin nickade förståeligt och berättade om när han själv var i Australien på världsturné. Det slog mig då att Justin inte var som alla andra. Han var världsberömd och skulle troligtvis inte kunna gå in i en vanlig matbutik utan att göra stor uppståndelse efter sig. Justin fortsatte att berätta om ett minne han hade då han hade fått chansen att träffa koalor och kängururs i Australien.

- Vänta en sekund, sa han snabbt och höll upp handen som en gest att behålla stämningen.

Han drog förskitigt upp mobilen ur fickan. Det tog inte många sekunder innan han hade hittat vad han letat efter. Framför mig höll Justin upp mobilen som visade en bild från resan.

It hit me, Justin wasn’t like everybody else.

Jag fnissade till, ganska ocharmigt om jag får säga det själv, men Justin såg nöjd ut. Utan att tänka fick jag ur mig “Gud vad söt” samtidigt som jag granskade bilden. Jag var medveten om att Justin troligtvis trodde att jag menade koalan när jag sa det. Men nej, Justin var väldigt söt. Jag log för mig själv och tittade diskret på Justin som satt bredvid mig i baksätet med ögonen på skärmen. Oja, söt var han allt. Och inte bara på bilden.

 

- Ska du ha en coca cola? frågade jag och kände själv hur törstig jag var.

- Ja tack, gärna, svarade han artigt.

Jag knäppte loss säkerhetsbältet och sträckte mig fram efter två coca cola burkar som stod i framsätet. Sedan vände jag mig om och sträckte den ena burken till Justin medan jag försiktigt satte mig ned igen. Justins ansiktsuttryck hade förändrats och av någon anledning såg han ovanligt stel ut.

- Vad är det? frågade jag oroligt samtidigt som jag knäppte fast säkerhetsbältet igen.

- Ingenting, sa han utan att titta upp från mobilen.

- Justin, sa jag menande. Jag ser ju att det är någonting.

- Nej, det är inget. Släpp det bara, sa han och tittade långsamt upp på mig med ett stelt leende.

Han försökte dölja något, och även om han försökte vara diskret med det, kunde han inte lura mig. Mitt leende försvann och bilen fylldes av en pinsamt tystnad. Jag harklade mig tyst och vred besvärat på mig. Sedan vände jag ansiktet mot fönsterrutan och tittade med tom blick ut på allt som rörde sig. Efter en stund av tystnad kom äntligen Kenny tillbaka och vi körde sakta ut från parkeringen.

Justins perspektiv

Jag höll upp mobilen och visade Sophie bilden på mig från när jag hade varit i Australien.

- Gud vad söt, sa hon och granskade bilden.

Ett stort nöjt leende bildades på mina läppar. Även om jag visste att hon syftade på koalan, kändes det som om jag hade fått en komplimang. Hennes blick var fäst på mig, men jag försökte så diskret som möjligt att inte verka allt för uppmärksam över hennes närvaro.

- Ska du ha en coca cola? frågade hon glatt.

- Ja tack, gärna, svarade jag artigt.

Hon knäppte upp säkerhetsbältet och sträckte sig fram efter två coca cola burkar åt oss. Min blick fastnade på en punkt där den inte borde vara. Hennes rumpa. Visst, det är normalt för killar i min ålder att kolla in attraktiva tjejers rumpor, men att jag satt och spanade in min arbetskollegas rumpa...

“Nej, Justin. Inte lämpligt. Inte lämpligt alls.” tänkte jag och låste upp mobilen och läste ett gäng gamla sms. Hon gav mig en coca cola burk och satte sig sedan ner igen.

- Vad är det? frågade hon oroligt medan hon knäppte fast säkerhetsbältet igen.

Jag stelnade till. Jag hade hoppats på att hon inte skulle ha märkt någonting.

- Ingenting, sa jag utan att släppa blicken från mobilen.

Jag hoppades att det inte skulle komma fler frågor som jag var tvungen att svara på. Hur skulle jag förklara att jag tyckte hon såg bra ut, utan att verka oprofessionell?

- Justin, sa hon menande.

Fan. Det där tonläget kände jag mycket väl igen. Medlidande, och kanske en gnutta förståelse. Fan igen. Sluta tänk så jävla mycket Justin!

- Jag ser ju att det är någonting, fortsatte hon sedan med mjuk röst.

Jag höjde blicken och såg rakt in i hennes bruna ögon. Hennes ansikte utstrålade vänlighet och jag gav henne ett stelt leende i hopp om att hon skulle släppa tanken på att det var något som hade hänt.

- Nej, det är inget. Släpp det bara, sa jag lugnt.

Jag såg på henne att hon inte hade släppt det ännu, men hon sa i alla fall inget mer om det. Jag kunde pusta ut. Egentligen ville jag prata med henne, men just då kom jag inte på något att säga. En pinsam tystnad uppstod mellan oss, och jag hoppades att Kenny skulle komma tillbaka från affären snart. Jag hatade pinsamma tystnader. Det värsta av allt var att jag alltid brukade hittade ett samtalsämne för att lätta upp stämningen, men inte nu. Även om tiden verkade stå still och tystaden bara blev jobbigare och jobbigare så gillade jag tanken på att vara här, ensam med någon som jag visste att jag skulle spendera mycket tid tillsammans med i framtiden.

Sophies perspektiv

Jag tittade genom alla framställda utstyrslar igen för att vara säker på att jag hade valt rätt. Jag var lite nervös för vad Justin skulle tycka om mitt val av kläder. Han satt just nu på möte och diskuterade hans nästa steg i karriären, men han skulle vara tillbaka till logen vilken sekund som helst. Jag tog en klunk av vattnet i vattenflaskan som jag hade fått av Jack och slängde en blick i spegeln. Mina nya jeans satt som smäcken över låren, och jag log nöjt för mig själv. Det var inte ofta jag studerade hur jag såg ut, och ännu mer sällan hur bra jag tyckte jag såg ut, men i dag hade jag självförtroendet på topp. Jag kände mig vacker, och det var inte ofta den känslan fanns där. Plötsligt öppnades dörren till  logen och avbröt mina tankar.

- Sophie, hej.

Det var Justin. Mötet hade avslutas och han såg ganska utmattad ut om jag får säga det själv. Han gick med långsamma steg längre in i logen, passerade mig och gav mig ett leende i samma veva, innan han slängde sig på soffan med en djup suck.

He looked exhausted.

 

- Tuff dag? frågade jag försiktigt.

- Tufft år, sa han med stänga ögon men med humor i rösten.

Jag övervägde om jag skulle våga sätta mig bredvid Justin i soffan, men kom snabbt fram till att det kunde verka oprofessionellt. Dessutom hade vi inte den relationen till varandra än så det skulle kanske verka lite konstigt om jag satte mig där. I stället gick jag närmare och räckte honom vattenflaskan.

- Vill du ha? frågade jag.

Justin tittade upp på mig, och nickade till svars.

- Tack Sophie, sa han och tog en klunk.

Sedan klunkade han hela flaskan medan jag stod och tittade på. När han var klar log han brett och gav tillbaka flaskan till mig. Jag såg på honom med uppspärrade ögon. Jag fnissade fascinerat och slängde sedan flaskan i en av papperskorgarna som stod bredvid soffan.

- Jag borde börja förbereda mig inför intervjun, konstaterade Justin efter ett tag och satte sig upp. Han reste sig och gick fram till klädstången och tittade igenom uppsättningarna som jag hade tagit fram. Jag granskade varje blick och rörelse, i hopp om att han inte skulle hata mina klädval. Hans ansiktsuttryck visade ingenting speciellt och jag kom på mig själv med att bita på naglarna. Det var en dålig vana som alltid uppkom då jag blev nervös eller osäker.

- Jag vet inte riktigt om det är din stil... Du behöver inte gilla det... Jag kan fixa något annat om du... Eller... Andra färger kanske..?

Jag ångrade genast att jag hade öppnat munnen när jag märkte hur jag stammade fram orden, och för att göra situationen värre, så var jag nog inte den enda som märkte att jag var nervös.

- Nej nej, jag gillar det. Speciellt den här, sa  Justin och höll upp en blåröd rutig skjorta.

- Eller vad tycker du Miss Stylist? frågade han och log charmigt.

- Utmärkt herrn, sa jag humoristiskt och vi både skrattade.

Jag vaknade ur mina tankar av att klockan ringde ut. Den stod på tre. Äntligen var skolan slut. Jag tog mina böcker under armen och gick som vanligt till mitt skåp som låg på första våningen. 

När jag kom hem satt George och Matt och spelade TV-spel. Jag hälsade lite snabbt innan jag skyndade mig upp till mitt sovrum. Jag loggade in på datorn för att titta om jag hade fått några nya mail. Ett oläst meddelande från Richard Carlington. Jag hade ingen aning om vem den där Richard var, men jag öppnade mailet ändå. 

"Hej Sophie!

Jag ser fram emot att träffa dig, och få lära känna dig nu när du börjar arbeta hos oss. Jag har talat med Michael Baker angående din anställning, och vi har tillsammans kommit fram till att det vore bra om du utförde några provdagar hos oss innan du börjar arbeta på riktigt. Du kommer att få träffa din arbetskollega, Jack Lewis, nu på tisdag och han kommer då att visa dig hur allt fungerar.

Om du har några frågor så tveka inte att kontakta mig.
MVH,

Richard Carlington"

Nu var det nära, redan imorgon skulle jag börja jobba. Jag sträckte mig efter en post it lapp och skrev ner Richards nummer. Jag gick ner till köket för att koka lite te. När jag kom ner dit, såg jag Emily sitta vid köksbordet och läsa en skvallerblaska. Jag satte på tevattnet och drog ut stolen bredvid Emily. 
- Hej tjejen. Hur gick skolfotograferingen idag? frågade hon. 
- Det gick väl bra, resultatet återstår dock att se... 
- Du blir alltid bra på bilder, så jag är säker på att du blev det denna gång också, sa hon uppmuntrande. 
Det är så lätt att prata med Emily, hon är alltid avslappnad och öppen vilket jag verkligen uppskattar. Emily hade blivit som en i familjen. Min bror George och Emily's förhållande hade blivit alltmer seriöst för fyra år sedan, men Emily hade blivit allt mer betydelsefull för vår familj redan under skillsmässan mellan mamma och pappa. Hon hade verkligen varit där för mig när jag inte hade någon annan att prata med. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan hennes stöd med tanke på att Matt och George inte visade någon som helst sorg eller besvikelse över skillsmässan. Mamma flyttade hastigt och pappa hanterade situationen genom att arbeta mer än vanligt. Han var nästan aldrig hemma under den perioden. Det var fem år sedan nu. 
Jag hällde upp det kokande tevattnet och passade på att fråga om Emily också ville ha. Det ville hon. Som vanligt satt vi sedan tysta vid köksbordet utan att säga ett ord till varandra. Vi båda satt försjunkna i våra egna tankar. Jag lät tankar flyga iväg och nervositeten inför imorgon jagade upp mig. Det här var mitt första riktiga arbete. Herregud. Vad kunde jag egentligen? Jag hade inga erfarenheter. Jag visste ingenting om det seriösa arbetslivet. Jag sköt ifrån mig tanken om misslyckande, och tog yttligare en klunk av mitt te. Sedan gick jag ut, ut i regnet. 

Jag gick längs trottoarkanten och började sjunga för mig själv. Regnet överröstade ljudet av min egen röst. Jag sjöng högre och kände mig obeskrivligt fri. Jag svängde runt hörnet vid Starbucks och stötte emot någons arm. Jag slutade sjunga tvärt. 
- Förlåt, ursäktade jag mig hastigt. 
Jag mötte blicken av ett par blåa ögon. Sedan ljudet av det försiktigt skratt. 
- Fin sångröst du har där, sa rösten. 
Jag spärrade upp ögonen och log skamset. Jag mumlade något ohörbart och skyndade mig vidare förbi personen. Mannen jag hade stött in i var i 20-25 års åldern, och såg rätt så bra ut faktiskt. Han hade ett dovt skratt som fortsatte till och med då jag blygt skyndade mig ifrån honom och den pinsamma situationen jag satt mig i. Tanken på att mannen hade haft ett paraply och regnjacka fick mig genast att börja frysa. Hela jag var genomblöt av regnet. Jag drog upp mobilen ur fickan och hoppades att den fortfarande fungerande. Jag hade tur. Jag skickade iväg ett sms till Miranda och frågade om hon hade lust att ses för kaffe och lite tjejsnack på "Pauls corner". Det tog inte lång tid innan min mobil plingade till igen. 

"Du anar inte hur underbart det låter i mina öron just nu. Vi ses om 10!"

Jag var inte långt ifrån "Pauls corner" så om jag bara ökade takten lite så skulle jag nog vara där om 10 minuter, tänkte jag. 


Mycket riktigt. Jag var framme före Miranda, och jag bestämde mig för att gå in och vänta. Jag tog ett bord och plötsligt stod Miranda vid ingången. Jag vinkade lite lamt och Miranda började gå emot mig. 
- Herregud, så du ser ut! Vad har du gjort? utbrast hon.
Jag såg frågande på henne. Sedan insåg jag att jag nästan hade bildat en vattenpöl från mina droppande kläder. Mitt hår var platt av vattnet, och jag ville inte veta hur mitt smink såg ut vid det här laget. 
- Det regnar, konstaterade jag ironiskt och nickade ut mot gatan som låg på andra sidan fönsterrutan. Miranda suckade och slog sig ner i stolen framför mig. Vi beställde varsin kaffe och bestämde oss för att dela på en muffin. Vi pratade inte om något särskillt, men mest om min morgondag.
Tiden rusade som vanligt iväg alldelles för fort och innan jag visste ordet av det fick jag en varm kram av Miranda som skulle börja bege sig hemmåt...

- Driver du med mig? 15 000 kronor, endast för flygbiljetten?! flämtade hon. Jag har ju inte hunnit fixa något jobb än!
Vi hade planerat den här resan sedan vi satt som fastklistrade framför barnprogrammet "Blue water high". Vi hade förälskat oss i surfarnas annorlunda, men dock så fina dialekt. Jag visste att Miranda alltid hade fascinerats av den australiensiska kusten, men till skillnad från henne så hade jag ett större intresse för kängururna, koalorna och alla deras andra djurarter. Någon stilig austalienare här och var skulle bara vara ett plus i kanten. 
- Jag kanske ska börja jobba på pappas jobb, sa jag snabbt. 
- Men, skulle det inte bli lite konstigtatt ha sin egen pappa som chef? 
- Äsch, jag vet inte. Det är inget bestämt än sa jag och ryckte på axlarna. 
Miranda vände blad i katalogen och fastnade med blicken på ett gäng surfarkillar som posade snyggt på en strand. Hon flämtade högt och såg sedan på mig igen. 
- Du har tur du Sophie. Jag skulle inte direkt tacka nej till en pappa som arbetar inom musikbranchen med massa coola kändisar.
- De är väl precis som alla andra. Visst, de kan ju sin grej, men jag ser inte riktigt vad det är som är så fruktansvärt häftigt med de, sa jag och tog en klunk av mitt nybryggda kaffe. 

EN VECKA SENARE
Jag satte ugnen på 175 grader och började skala potatisen. Jag hade gjort det här så många gånger förr att jag kunde receptet utantill. Jag dukade fram för fyra och tänkte tillbaka på tiden då vi var fem. Skillsmässan hade slagit mig hårt men det var länge sedan nu. Mamma var nyförlovad och hade flyttat tillbaka till hennes hemland Sverige. 
Dörren öppnades hastigt och jag hörde snabba fotsteg som tydde på att pappa var stressad. Som vanligt. Jag visste att han älskade sitt jobb, men det vore skönt om han hade mer tid för familjen någon gång ibland. 
- Hej hjärtat! Hur var din dag? Jag har lite nyheter, sa han samtidigt som han mailade någon. Antagligen jobbet. När jag inte svarade, lyfte han tillslut blicken och såg på mig. 
- Jo, den var väl bra, som vanligt antar jag. Vad då för nyheter? 
- Kommer du ihåg när jag berättade att vår stylist Tracy var gravid? Hon har i allafall sagt upp sig för att få mer tid till sin nya dotter. Så, det finns en ledig tjänst som stylist/assistent för dig. Jag vet att du inte har någon utbildning, men visst tycker du om styling och så? Jag har ju sett hur duktig du är. 
- Ja, jag gillar styling. Men jag vet inte pappa, vad kommer jag att få göra om jag tackar ja till jobbet? 
- Jo, ditt huvudämne, eller vad man ska kalla det, kommer att vara styling. Men du kommer också få assistera ibland. Vi säger att personen i fråga har glömt ett par skor på en fotografering, det kommer då vara ditt ansvar att hämta de. Du kommer även få gå igenom personen i frågas schema varje dag och hålla koll så att det följs. 
Jag nickade till svars. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tyckte att det här jobbet lät toppen, men i bakhuvudet hörde jag Mirandas röst säga: "Kommer det inte kännas lite konstigt att ha sin egen pappa som chef?". Samtidigt oroade jag mig för att tvingas handskas med en divig kändis som rent ut sagt skulle vara en riktig "pain in the ass". 
- Jag tar det, sa jag innan jag skulle hinna ändra mig. 
Jag älskade styling. Det var min passion i livet. Det här jobbet skulle bara öppna dörrar för mig i min framtida karriär. 
- Vad roligt Sophie! log pappa. Han gick fram till mig och pussade min hjässa. Du vet att jag älskar dig!? 
- Jag älskar dig också pappa, sa jag uppriktigt. 
Pappa tittade stressat på klockan och ursäktade sig från den mysiga familjemiddagen som vi hade planerat att ha. Innan jag hörde hur dörren stängdes, ropade jag till pappa. 
- Du glömmer väl inte att vi ska fira George och Matt på fredag? Vi kanske kan äta på Rathbuns's? De fyller ju ändå 18 år, plus att de är nog ganska trötta på min hemlagade mat vid det här laget. 
- Visst, visst mumlade han frånvarande och drog upp sin Blackberry ur fickan igen innan han stängde dörren efter sig och lämnade huset. 

Efter middagen gick jag upp till mitt rum och öppnade garderobsdörren. Jag plockade fram ett par slitna vita shorts och hoppades att de skulle framhäva min solbränna imorgon då det var skolfotografering. Till det matchade jag en brun långärmad tröja och lite smycken.
Innan jag gick till badrummet för att borsta tänderna, packade jag ner mina skolböcker i min svarta handväska och satte mobilen på laddning. Jag ställde väckarklockan på sju och kom på att jag skulle möta Miranda klockan halv åtta imorgon bitti innan skolfotograferingen.

Det irriterande ljudet av min väckarklocka väckte mig som planerat klockan sju nästa morgon. Jag tassade upp och bländades starkt av ljuset som fyllt rummet. Jag suckade tungt och insåg att jag hade glömt dra ner rullgardinen kvällen innan. Mot min vilja, gick jag över det kalla golvet till badrummet och drog en borste genom mitt mörka hår. Jag hörde George och hans flickvän Emilys röster från nedre våningen, men utöver det var det ganska tyst i huset. Min mobil plingade till från mitt rum och jag tassade tillbaka för att läsa sms:et jag hade fått från Miranda. 

"Ses vi vid hörnet om en kvart? Puss"

Jag slängde ett öga på klockan och knappade in ett svar. 

"Skolfotograferingen börjar om 45. Breakfast on the go? :)"

Det tog inte lång tid innan mobilen plingade till igen. 

"Jag köper med något från Starbucks. Ses snart!"

Tanken på att jag snart skulle träffa Miranda, gjorde mig plötsligt lite piggare. Jag slängde på mig kläderna jag hade lagt fram kvällen innan. Sedan vinkade jag hejdå till George och Emily som satt och åt frukost innan jag skyndade mig ut i solskenet. 
Miranda stod lutad mot stenväggen vid hörnet av Starbucks när jag kom. Hennes ansikte sken upp när hon fick syn på mig. 
- Shit, va snygg man var här då! sa hon och granskade min outfit samtidigt som hon krokade sin arm i min och vi skyndade oss över vägen mot skolbyggnaden.